Kära vänner,

Det är härligt att komma hem, att vara tillbaka i Göteborg. I denna stad förenas rötter och vingar - det jordnära och handfasta med det sökande och äventyrliga. Här får man inte vara fantasilös – men inte heller ”lealös”!

Att komma hem denna gång var för mig lättare än vanligt. Det var fyra oemotståndliga bokstäver G som drog: Göteborg, Göran Johansson, Gore och Globalt ansvar.

Det är en särskild glädje för mig att delta här ikväll tillsammans med Al Gore, världens viktigaste opinionsbildare i kampen mot global uppvärmning. Han har under många år varit en kunskapsspridare och en förkämpe för att alla måste ta sitt ansvar för en bättre miljö på vår jord. Till en början var han en ropande röst i öknen. Men till slut blev han, som vi alla vet, en firad mottagare av Nobels fredspris. Grattis Al Gore!

År 2007 blev genombrottets år i miljökampen. Vi kunde inte bara under det gångna året läsa allt fler övertygande rapporter om den globala uppvärmningen. Vi kunde också med egna ögon se klimatförändringar över hela världen i form av jättelika översvämningar och allt fler uttorkade landområden. Själv såg jag från en helikopter över Darfur i juni hur sanden vunnit över gräset. Jag insåg hur ökenutbredningen blivit en del av och utnyttjats i konflikten i Sudan.

Detta är bara ett exempel på sambandet mellan miljökatastrofer och konflikter. Den norska Nobelkommittén har klokt nog uppmärksammat detta ödesdigra samband.

När vi nu alla blivit varse hoten mot vår miljö – ja, i själva verket hotet mot vår framtid och våra livsförutsättningar – gäller det att inte förfalla till resignation och handlingsförlamning. Det är så lätt att stänga av TV:n, hålla för öronen och sätta på ögonbindeln.

Den förste ordföranden för FN:s klimatpanel, Bert Bolin, varnade i en artikel, strax innan han nyss dog, för just rädsla och hopplöshet. Vi måste möta miljöproblemen ”med öppet sinne och utan fruktan”. ”Rädslan är en dålig rådgivare”, sade denne kloke, och djupt saknade legend i miljökampen.

Vi vet att det är ett sent uppvaknande för oss alla. Vi skulle naturligtvis ha agerat tidigare. Vi skulle ha minskat vårt oljeberoende och utvecklat nya energikällor för 25 år sedan. Vi skulle för länge sedan ha börjat ändra våra konsumtionsmönster.

Men det är fortfarande inte för sent, - om vi ser 2007 års miljörenässans som ett allvarligt SOS-anrop, som en historiens larmklocka. Det gäller nu för världens stater - framförallt USA, Kina och Indien, men också världens städer, industrier och jordbruk - att lyssna noga.

Och det gäller oss alla – du och jag. Det är vi som kan ställa krav på regeringar, på EU och FN. Det är vi som väljer vad vi konsumerar. Det är vi som utvecklar livsmönster, som antingen förslösar eller sparar jordens resurser.

Det är vi som måste kräva att dagens marknadsekonomi måste sätta ett pris på tillväxten, som också tar hänsyn till vår miljö här hemma och globalt, nu och i framtiden. Vår ekonomiska utveckling måste vara hållbar och rättvis - mellan generationer liksom mellan fattiga och rika.

Har ni förresten tänkt på hur det lokala och globala flyter samman i dagens värld? Vi talar om globala hot som om de finns långt borta någonstans.

Men så är det ju inte. Farliga smittsamma sjukdomar plågar Afrika men sprids också här hemma. Internationell brottslighet går som ett gift in i våra samhällskroppar. De globala miljöhoten ser vi också i algblomning och döende bottnar i Östersjön och i att torsken blivit utrotningshotad i havet utanför Göteborg.

Det var annorlunda när mamma Karin i min barndom för vrakpris vid dagens slut köpte hem rikligt med färsk torsk till pappa, Roger och mig från Johanssons Fisk på Solrosgatan 5 i Kålltorp!

Detta är ett av de nya inslagen i dagens internationella och nationella politik. Allting är sammanvävt, hemma och ute flyter samman. Det finns ingen gräns mellan utrikes- och inrikespolitik.

Därför får omvärlden inte bli ett hot. Den måste vara en möjlighet. Därför måste vi ta både lokalt och globalt ansvar. När vi värnar om vår egen miljö så värnar vi om världens miljö. Och miljökatastrofer och miljöflyktingar i världen berör oss alla – inte bara moraliskt utan också ekonomiskt, socialt och politiskt här hemma.

Det är också därför vi måste stärka det internationella samarbetet. Vi måste reformera internationella organisationer och avtal, inte minst efter Kyoto-protokollet, så att vi bättre och tillsammans kan hantera dagens och morgondagens problem.

Ordspråket ”ensam är stark” tycker jag är fundamentalt felaktigt. Ensam är inte stark. Det är bara tillsammans som vi framgångsrikt kan lösa de stora internationella uppgifterna. Se bara på miljön, HIV/AIDS, organiserad brottslighet, terrorism och flyktingströmmar från fattiga och katastrofdrabbade länder.

Vi behöver effektiva internationella organisationer för ett samarbete som också handlar om våra länders nationella säkerhet och välfärd. Här är USA:s framtida kurs av avgörande betydelse. Ju mer man i USA lyssnar på Al Gore dess bättre för världen. FN behöver USA – men USA behöver också FN.

Men vi behöver också en internationell arbetsfördelning där FN, EU och stater samarbetar med näringsliv, organisationer, forskarvärlden och enskilda för att tillsammans möta dagens stora utmaningar. För miljösamarbetet är en sådan kraftsamling, en sådan mobilisering i FN:s regi, absolut nödvändig om vi skall se konkreta resultat.

På så sätt kan vi skapa en ordning för internationellt ansvarstagande som omfattar alla. Och på så sätt kan vi bekämpa den maktlöshet och hopplöshet som växer fram ur katastrofbilder och katastrofscenarier.

Kära vänner,

Vi vet vilka problemen är. Vi vet svaret på frågan ”vad”? men inte svaren på frågorna ”hur”? ”av vem”? och ”när”? Ikväll får vi höra från en av våra främsta kommunikatörer – Al Gore - hur vi bör och kan ändra kursen för att rädda vår miljö. Vad jag redan nu kan säga är att ”vem” är vi alla och ”när” är nu.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något för att göra världen litet bättre för kommande generationer. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon sade i ett tal i november att det viktigaste är inte vad vi säger idag – det viktigaste är vad vi gör i morgon.

Låt oss sätta igång – ”Let us go to work”.